10/26/2012

paris

Hej bloggen. Jag är så jävla ledsen och upprörd just nu. Idag har jag varit på två möten med en mäklare som har fixat en lägenhet till mig. Det är ju självklart jättekul att efter ungefär två veckors letande få skriva kontrakt. Att jag sedan fick ner "the agency fee" från femhundraåttio euro till trehundra euro är också jättekul. Men däremot är jag tvungen att skriva på ett kontrakt på två månader trots att jag bara behöver lägenheten i en och en halv. Vilket innebär att den kommer stå tom i ungefär två veckor. Som jag betalar för. Och att den inklusive avgiften kostar ca åttahundra euro i månaden känns inte hundra procent. Vi snackar om ett jävla råtthål nu alltså, i en jättefin trappuppgång där familjerna inte har en vanlig ytterdörr, utan dubbeldörrar. Där det ligger en röd matta längst hela trappan, och entrédörren öppnas automatiskt när man slagit in koden. I den trappuppgången bor jag. Högst upp. I det som förr var hembiträdenas rum när de jobbade för de rika familjerna i huset. Jag har fjorton kvadratmeter att röra mig på. Fjorton. Vi snackar alltså femhundratjugo kronor per kvadratmeter i månaden. Det är så jävla trist att behöva lägga så mycket pengar på att ha någonstans att bo, men samtidigt gör jag det frivilligt, jag har själv valt att bo här, och kan flytta hem när som helst. Jag får bara ta det, leva med det. Men när jag sen förklarar för mäklaren att jag ska åka hem över jul och då fundera på om jag vill komma tillbaka eller inte, svarar han: ja, det kan kanske vara bra att vara hemma några månader och känna efter, och det blir ju mycket billigare för dina föräldrar med, hehe. Då rinner fan bägaren över. Jag betalar varenda cent av hyran själv, varenda cent av min skolavgift själv, varenda cent av varenda matbit jag äter själv, metro, mobil, allt! Är det så himla konstigt verkligen? Jag vet inte hur många jag fått den kommentaren från sen jag kom hit, och som ser så förvånade ut när jag förklarar läget. Jag hade kunnat be mina föräldrar om pengar, jag kan be mina föräldrar om pengar. Men jag gör det inte. För jag har jobbat som ett jävla djur och har så mycket pengar att jag hade kunnat betala tjugotusen kronor i hyra i månaden om det skulle vara så. Men jag har respekt för pengar och skulle därför aldrig göra det. Är det så verkligen så ovanligt att klara sig själv, att vilja klara sig själv? Jag är så olidligt satans helvetes trött på amerikanska tonårsbrudar som har pappas kreditkort med sig. Och som köper två starbuckskaffe om dagen och tror att alla är som dom. Jag är inte som er, jag vill inte vara som er, jag hoppas att ingen någonsin tror att jag är som er.

3 kommentarer:

Lisa sa...

Hej! Jag ska också flytta till Paris, är jätteglad att jag hittade din blogg. Känner igen det där, har bott i Frankrike tidigare och de är uppenbarligen väldigt fästa vid tanken att ens föräldrar betalar allt åt en. Jag pluggade gratis via Stockholms Universitet (betalade ju så klart hyra, mat, etc. men själva franskakursen var avgiftsfri), och i princip alla vi mötte trodde att vi var rikemansbarn för att vi hade råd att åka dit och plugga, medan vi i själva verket levde på ihopsparade pengar/csn. Väldigt intressant, man blir ju lite upprörd samtidigt som man inser att det inte är lika självklart i andra länder som i Sverige att klara sig själv och framför allt att utbildning är gratis. I Frankrike t.ex. är ju enda sättet att få en utbildning att ha rika föräldrar, sorgligt system. Men men... hoppas du trivs i Paris iaf! Ha det bra, hälsningar Lisa

Jessica sa...

håller med dig, det är viktigt att se pengars värde!

Lyllos dig som är i Paris måste jag säga. Jag bodde där i ett år och det är min favoritstad i hela vida världen <3 Det är dock synd att det är så dyrt såklart! Lycka till med allt!

M sa...

Du är inte som dem! Gjorde ont att läsa men du blir säkert ännu starkare utav det, ta ingen skit.
Tycker du är makalös och jag är imponerad av dig Johanna med en gnutta avund att du kommit dit påvägen jag också vill komma till och kommer till i framtiden. Kör på och kör vidare. HEJA!