Jag läste någon gång i en tidning om ett företag som infört ledighet när man led av hjärtesorg. Att inte alla har den rätten. Att behöva gå till jobbet när hjärtat far runt i hela kroppen utan att hitta en plats där det trivs, ungefär som vissa nätter då man ska sova utan att någonsin verka hitta den rätta ställningen. Man ligger liksom aldrig riktigt bekvämt. Och tårarna vilar runt varje hörn, plötsligt påminner verkligen allt om personen som orsakat hjärtesorgen. Men ändå förväntas man trycka undan tårarna, spara dem till senare, då du är ensam i ditt rum, då kan du plocka fram dem igen. Då är det okej. Att behöva dra till med bortförklaringar till varför man är så röd om näsan, nej då jag är bara förkyld, det beror absolut inte på att jag gråtit hela natten, hela morgonen. Och ja, mina svullna ögon är nog en biverkning till denna envisa förkylning. Anledningen till att mina ögon hela tiden tåras är för att jag behöver nysa, men det verkar ju inte gå.
För säger man som det är, då kan man inte längre spara tårarna till senare. Då kommer de direkt, och man måste stå ut med ytliga kontakters omtänksamhet. Jag kan inte tänka mig något värre just nu.