Jag hatar facebook. Alltså verkligen. Det är som någon religiös sekt. Går man ur, ja då är man inte riktigt en i gänget längre. Man blir väl inte utfryst och hatad, men man blir väl lite av en outsider. Bokstavligt talat. Och folk som ändrar sina relationsstatusar från "in a relationship" till "it's complicated" till "single", får ledsna smilies i respons från vänner och bekanta. "Det ordnar sig gumman" skriver de, och personen i fråga svarar med ännu en ledsen min. Men någonstans söker de väl ändå uppmärksamheten? De vill ha medlidande från människor de kanske inte ens hälsar på på bussen.
Jag har dragit mig så mycket för att ändra min "status". Strategiskt planerat hur och när jag ska göra det. Legat vaken och tänkt på hur jag ska undvika ytligt medlidande. Minst sagt förvånade reaktioner från mina närmsta vänner eftersom det här är sånt jag inte pratar om. Jag tycker inte om att prata om jobbiga saker. Jag är inte den som direkt ringer en vän och säger att nu är det slut. Nej det får de dra ur mig. Men nu är det gjort. Klockan elva på dagen en tisdag, tänker att de flesta är väl på jobbet då.