15 rue montalivet

när jag slutar jobbet är det den bästa tiden i restaurangen, vi har precis dimmat ner lamporna till kvällsbelysning, alla barförberedelser är gjorda (av mig) och de som har kvällsskiftet har precis kommit in och med sig har dom ny fräsch energi.
så idag bestämde jag mig för att stanna kvar, vilket jag nästa aldrig gör. jag har aldrig gjort det själv, men jag börjar väl komma till den punkten då det känns bra. så jag satte mig vid baren med ett glas côtes du rhone och en gammal kerstin ekman-roman. jag gillar känslan av att liksom känna hur stället fylls på, och när man en stund senare tittar upp från boken sitter det folk vid nästan alla bord. och det är mysigt att ibland bli avbruten av babs eller tim, eller avbryta sig mitt i en mening för att man behöver inflika någonting i deras samtal. bredvid mig satt john och kollade jag mig runt i lokalen kände jag igen större delen av människorna som är där. nästan alla är stammisar. det för mig är också en fin känsla.

vid femtiden idag kom det in två män. jag serverade dem deras andra runda en stund senare. han som beställde verkade lite full, vilket jag reagerade på eftersom klockan var så lite. några minuter senare står jag och pratar med elise då ett par knappar kommer flygande, jag ser i ögonvrån att de i samma ögonblick gjorde en hastig rörelse, men orkar inte lägga någon större vikt på det. det är först när jag, en kvart innan jag slutar mitt pass, ser hur en av männen sitter och stirrar på mig som jag får en obehagskänsla. intuitioner är en himla intressant sak. jag visste direkt att dom var dåliga. inte hur, men att dom var. 

så det första jag säger till tim när han kommer är att han ska hålla ett öga på bord fem. jag har liksom en dålig känsla där. han nickar. vi har något slags samförstånd.

jag fascineras över adrenalin. hur man kan gå från att ena sekunden vara helt lugn och tillfreds till att andra sekunden stå upp, hjärtat bankar och händerna skakar. lite så var det när jag såg att killarna började bråka. när jag såg tim åka i marken utanför, för först såg det ut som att han slog i huvudet. då stod jag helt plötsligt bakom baren, för den var ju helt obevakad nu, den måste jag ta hand om först. och jag tänkte att dom kan göra vad dom vill men dom får inte skada tim. 

sen kom polisen och om någon skadade sig var det bara de fulla männen. jag gick därifrån fortfarande med adrenalinet pumpande i kroppen och häpen över mina egna reflexer. 

det är in sådana situationer jag tänker att jag nog blir kvar här. för jag är så engagerad. och jag tycker om livet på 15 rue montalivet, det är ganska intressant ändå.