fransmän

Jag älskar vårt lilla järngäng vi byggt upp här och vår jävla girlpower. Igår till exempel. Vi var på ett ställe som heter "Le Truskel" eller "Tröskeln" på svenska. Det kallas även köttmarknaden, vilket man förstår om man varit där. I alla fall så satt vi vid ett bord och drack vår dricka när det kommer fram några killar som börjar prata med oss. En av dessa killar påpekar sättet jag sitter på, jag sitter liksom med armbågen på bordet och vilar hakan mot min hand. Han frågar varför jag sitter så, om jag är ledsen? Jag svarar att nej jag är inte ledsen jag bara kände för att sitta så. Då frågar han om jag sitter och tänker på min pojkvän. Och jag svarar att nej jag tänker inte på min pojkvän, kan jag inte bara få sitta som jag vill, du har inget att göra med det liksom. Då blir killen upprörd för att jag säger emot honom, det är dom inte vana vid. Så han gör massa osköna gester och puttar till mig i ansiktet. Miranda ser direkt vad som händer och frågar vad fan han håller på med, varpå han ger henne en örfil. Så jag reser mig utan ett ord, går till dörren, Miranda hack i häl och hittar en vakt. Vakten fattar inte riktigt vad vi säger först och jag tänker att detta antagligen är en av de vakterna som alltid håller på killarna. Men så fort det går upp för honom vad vi faktiskt berättar om går han rakt in, hittar killen, slänger ut honom. That's it liksom. Nu var det verkligen inte så att denna kille slog oss särskilt hårt och han hade antagligen kunnat lämna oss ifred om vi bara ignorerat det. Men det är just det som är så jävla viktigt att markera, att det är inte okej någonstans, oavsett om det är ord eller handling.

Lite senare står jag och pratar med en kille om fransk politik och har verkligen ett intressant samtal när Lovisa och co kommer fram till mig och säger att dom ska gå. Så jag går ut med dom och säger att jag antagligen följer med killen och hans vänner till någon bar dit dom tänkte dra. Så vi står där och håller på att säga hejdå när en av killens kompisar frågar hur gammal jag är. Nitton svarar Emelie och killen gör en grimas och säger något otrevligt. Och då är det som att alla vi fyra i samförstånd vänder på en sekund, säger tack och hej och går. Iskallt. Killarna ropade efter oss och ringde vi är liksom bara för bra för sånt. Jag tänker inte komma krypandes tillbaka bara för att ni vill det. Det känns helt enkelt jäkligt gött, vi svenskar och inte vana vid att bli behandlade så fruktansvärt respektlöst i så många situationer bara för att vi är tjejer. Och det kan dom där jäkla fransmännen ha jäkligt klart för sig.